Helst vill jag skylla på någon annan.
Eftersom den där någon annan antingen är en bakpulverburk, nutidssamhällets sopsorteringspropaganda eller slaktekniven så får jag nog erkänna att mitt tillfälligt totalt bristande omdöme blir det enda jag kan skylla på.
Jag skulle ju bara . . .
. . . och jag hade på direkten ljudligt påpekat om någon annan gjort samma dumdristiga försök.
Jag skulle ju bara . . .
. . . och det kan till och med vara så att jag har gjort något liknande någon gång tidigare.
Jag skulle ju bara . . .
. . . peta bort botten på den tomma bakpulverburken - endast för sopsorteringens skull.
Jag skulle ju bara . . .
. . . och varför väljer jag slaktekniven och riktar den mot handen för att sedan helt plötsligt upptäcka att det inte krävs särskilt mycket för att kniven ska slinta.
Nu vet jag hur det ser ut innanför skinnet i simhuden mellan tumme och pekfinger. Två timmars väntetid på jourläkarcentralen, tre stygn och en stelkrampsspruta senare så inser jag hur mycket vänsterhanden används till. Små vardagliga projekt får genast en mycket större omfattning och utmaning. Tur i oturen är att de till fingrarna så viktiga funktionsdelarna klarade sig utan skada.